Sju Kjappe: Magnus Eriksson

jag själv

Ukas gjest i sju kjappe er en allsidig og høyst oppegående fyr vi i The Wilhelmsens etterhvert har blitt litt kjent med gjennom sosiale medier, eller Facebook, som det også i all hovedsak heter. Særlig da gjennom et sted som kalles for “Musikkrommet”, på Facebook. Magnus Eriksson har en dyp og utmerket musikkforståelse, og vi har vel lenge vært nysgjerrige på hva han ville svart om han ble spurt disse sju kjappe spørsmålene. Da vi så spurte han om han ville være med på leken, svarte han altså ja, og det setter vi stor pris på.
Jeg tror rett og slett bare jeg gir ordet til han, så kan han få si noen ord om sin bakgrunn, og litt om hvor han kommer fra, både fysisk og rent intellektuelt/emosjonelt.

Hvem er Magnus Eriksson?

Jag är litteratur- och musikkritiker och lärare i kreativt och kritiskt skrivande vid Linnéuniversitetet. Bosatt i Lund har jag nära till den fantastiska danska jazzscenen (som rymmer så oerhört mycket mer än trist revivaljazz), men också fina musikscener i Malmö och Lund. Jag kommer dock från Växjö i Småland, där jag alltså delvis arbetar, som på 70-talet ofta hade bra konserter. Internationella artister och grupper som gjorde fyra eller fem spelningar i Sverige hade ofta Växjö för konsert utöver de obligatoriska i Stockholm, Göteborg och Lund/Malmö. Under några år i ungdomen såg jag på ett lokalt diskotek bland andra Kevin Coyne, Larry Coryell, Groundhogs och John Cale och missade av oförstånd eller obestånd Procol Harum, Fleetwood Mac, Colosseum …
Det är fördelen med att ha fyllt sextio. 70-talet hade en hel del att erbjuda. Senare följde massor av bra konserter i Lund, Malmö, London, Austin och Atlanta. Jodå, jag hörde även massor av den nya vågen i London 1976 och 1977 – tyckte det mesta var dåligt, förlåt …
Som musikskribent har jag naturligtvis varit priviligierad – intervjuer, konsertrecensioner. De roligaste intervjuerna har undantagslöst varit med countrysångerskor: genomreflekterade, intelligenta, humoristiska och alltid extra vänliga mot europeiska intervjuare som ger dem lite mindre kändishysteriska frågor än den amerikanska countrypressen.

Mina musikintressen spänner över bluegrass, country, jazz, sydstatsrocken, Canterburyscenen och västkustartister och –grupper som Bonnie Raitt, Linda Ronstadt, David Lindley, Little Feat och Ry Cooder och en del klassiskt, främst violin- och cellomusik. Som litteraturkritiker ägnar jag mig helst åt postkolonial (afrikansk, indisk, karibisk) roman och lyrik och samtida brittisk litteratur. Allt går ihop – tror jag.

Om musik skrev jag i Svenska Dagbladet mellan 1990 och 2012, i övrigt skriver jag om musik på Rootsy.nu, i Lira och i medlemsbladet för Smålands countryklubb. Plus en del akademiskt jobb, mest aktuell är en essä om musik och politik i första numret av M&STE – elektronisk tidskrift för konferensen musik & samhälle (jodå, rätt stavat).

Der var det mye bagasje, Magnus, og sikkert likevel bare litt av den. Greit. Hva er ifølge Magnus Eriksson tidenes fem beste album?

Amazing Rhythm Aces: Too Stuffed to Jump
Ry Cooder: Into the Purple Valley
Rolling Stones: Beggars’ Banquet
Steve Young: No Place to Fall
Patty Loveless: When Fallen Angels Fly

Aha… De første der tror jeg ikke jeg har fått med meg i det hele tatt, men det får jeg kanskje gjøre noe med nå. Ellers er jo både Ryland, Stones, Young kjente figurer her i huset. Er stor fan av Mr Cooder. Og Stones, åffkårsj. Patty har jeg aldri tatt meg tid til å sjekke nærmere ut, men det kan være at det er litt lurt, skjønner jeg.
Kan du være så elskverdig at du setter sammen det stiligste bandet du kan tenke deg? Det skal bestå av en trommis, en bassist, en gitarist, en keyboardist og en vokalist, og du kan ikke plukke mer enn et medlem pr band. Du bestemmer selv om du vil ha med levende eller døde.

Patty Loveless, sång
Mac Gayden, gitarr
Chuck Leavell, piano
David Hood, bas
Roger Hawkins, trummor

Patty der også ja. Mac er jo en kløpper på gitar, litt av en country-musikant, og Chuck fra The Allman Brothers er jo rett og slett en trollmann. Mr. Hood, ja. Den allsidige bassisten og trombonisten (heter det det) fra Muscle Shoals, Alabama, har vel jobbet med de fleste… Aretha, and such… Hawkins også. Muscle Shoals Rhytm Section…
Svarte faen for et band!
Hva var det første albumet du kjøpte, og hvor kjøpte du det?

Highway 61 Revisited med Bob Dylan. Jag var tio år och älskade de amerikanska folksångarna. Fast med tanke på det var det inte rätt skiva med Dylan. Jag köpte hans nyaste, fast jag nog borde köpt Freewheelin’ i stället. Det dröjde flera år innan jag uppskattade den skiva jag faktiskt köpt.

Stilig, Magnus. H 61 R, er min Dylanfavoritt. For et fantastisk album. OK. Kan du så tipse våre lesere om en låt som gjør deg euforisk, overlykkelig og klar for nærmeste pub, og en låt som gjør at du skulle ønske at du aldri var født.

En låt som gör mig euforisk: ”Morning Glory” med Mac Gayden. Där visar Gayden sitt mästerskap på wah wah-slide i ett suveränt intro och två makalösa solon: virtuost, uttrycksfullt och svindlande vackert. Låten är också bra.

En låt som representerar det hemskaste: ”Morning Has Broken” med Cat Stevens. Salvelsefull, sentimental och förljugen pseudoreligiositet. I alla avseenden vidrig.

Ah… Den Mac Gayden låta var bare helt vidunderlig og meget stemningsfull. For et gitarspill! Hadde aldri hørt låta før du kom med den nå. Thank you.
Cat Stevens kan være en tung pille å svelge. Har hørt litt på han tidligere, men har forlatt han til fordel for andre artister (man har jo bare en viss kapasitet, og det gjelder jo og bruke den riktig). Tror uansett jeg skjønner hva du mener der ja…
Hvilket album har du høyest forventninger til i 2016?

Det var Hymns That Are Important To Us med Joey + Rory, som gavs ut i februari drygt två veckor före Joey Feeks död, och som var precis så bra som jag hoppats.

Jaha ja… Nok en ukjent utgivelse, for meg. Det er nok kanskje fornuftig å sjekke ut også dette. Men du, mens jeg nå først har deg her. Hvilken musiker/band/artist er nærmest ditt hjerte av det gamle Noreg kan by på i dag?

Det är många. Noreg har så oändligt många fina musiker. Ska jag välja en får det bli gitarristen Hedvig Mollestad.

Ah… Den dama der tar jeg av meg hatten for en hvilken som helst dag. For en musiker hun i sannhet er.
Så til det store viktige spørsmålet… Hva er din favorittlåt med Tom Waits?

”16 Shells from A Thirty-ought-six”.

Kort og kontant. For et fantastisk valg!
Dette var den første låta med Tom, som tok meg, og den er utvilsomt den direkte årsaken til at jeg er en uhelbredelig Tom Waits-disippel, eller en “Rain Dog”, om jeg får være litt flåsete. Herregud som jeg elsker den låta, og særlig versjonen fra
Big Time. Bare hør på Tom, og ikke minst gitaren til Herr Ribot. For et mesterverk. Rock på sitt aller beste.
OK. Dett var dett, som Fleksnes brukte å si (uten at han har noe som helst med dette å gjøre). Tusen hjertelig takk for at du stilte opp, og takk for “tipsene” som dukket opp underveis. Me høyrast!

Legg igjen kommentar

Din e-post adresse blir ikke publisert