Sju Kjappe: Mathias Lilja

Ukas gjest i Sju Kjappe er ingen ringere enn singer/songwriter, rocker og rock'n'roller, Mathias Lilja (The Maharajas, The Strollers og solo - ikke brusen). Vi er som alltid stolte av å stadig få så fine gjester med oss, og denne gangen er absolutt intet unntak.

Undertegnede ble umiddelbart fan av The Strollers da de slapp sin debut, Falling Right Down! - i 1999. Siden den gangen har mannen imponert oss med både The Maharajas (også før The strollers) og sitt knakende fine soloalbum fra 2014. Vi snakker her om en vaskeekte garagerocker som vet hvor skapet skal stå. Og vi snakker om en mann som kan sette seg ned å spille en Townes Van Zandt-låt med den største og mest selvfølgelige overbevisning. Vi snakker om en låtskriver mange har tilgode å oppdage. Vi snakker om en helt utmerket fyr. Vi snakker om Mathias Lilja. En mann som brenner for musikken. Det er det vi snakker om.

22. april slipper et gjenforent The Strollers, med sin opprinnelige bassist (fra før Falling Right Down!), Joakim Dimberg på laget, sin nye singel, Gotta Get Away, som vi selvsagt har omtalt denne helga. Det går sågar høyst troverdige rykter om at det vil komme flere singler før alt for lang tid har gått, og sånt gleder oss stort. Ingenting er bedre enn flere nye singler fra det heidundrende tøffe garagebandet, The Strollers. Det eneste som kan matche sånne greier, er et eventuelt nytt album - som jeg tør våge å håpe på vil komme. 
Men la oss komme igang med de sju kjappe spørsmålene. Det er jo ingen grunn til å utsette sånt.

OK. God dag, Mathias. La oss bare peise på. Hva er ifølge Mathias Lilja tidenes fem beste album?

Helt omöjlig fråga att besvara egentligen. Att begränsa sig till endast fem skivor räcker ju inte för att plocka en från varje genre ens. Men det kanske är meningen att det ska vara svårt. Om jag gör ett försök och nämner fem skivor som influerat mig musikaliskt skulle jag (utan inbördes ordning) säga  ”The Psychedelic Sounds of...” (The 13th Floor Elevators), ”Sweet Heart of the Rodeo” (The Byrds), ”Here Are The Sonics” (The Sonics), ”Let It Bleed” (The Rolling Stones), ”My Aim Is True” (Elvis Costello). Du skulle få ett helt annat svar en annan dag.

Steike! Der var det ikke uventet en pen liten flokk med udødelige klassikere. Og, ja. Det skal være vanskelig. Og denne lista er i stadig bevegelse.
Jeg kan bare helt kjapt slå fast at alle nevnte er høyt aktet også her. Både min broder og jeg elsker disse skivene. OK. All is good then... Men du. Kan du være så elskverdig at du setter sammen det stiligste bandet du kan tenke deg?
Det skal bestå av en trommis, en bassist, en gitarist, en keyboardist og en vokalist, og du kan ikke plukke mer enn et medlem pr band. Du bestemmer selv om du vil ha med levende eller døde.

Det vore väl grymt att se; Johnny Ramone (kompgitarr), Gene Krupa (trummor), Little Richard (piano & sång), Paul McCartney (bas), Pete Townsend (solo gitarr), göra en cover på ”Search and Destroy” med Stooges!

Håhåhåååå... Ja dæven DET skulle tatt seg ut! Faen for en gjeng! Det bandet er jeg sikker på ville spilt strømper og det som måtte være av tekstiler, og andre vedheng, av et hvilket som helst annet band. Fytti katta! Pete er min favorittgitarist, dessuten (bare for å atter si det). Denne gjengen har alt som skal til. Helt eminente musikanter.
Det er jo ikke altid så lett å huske langt tilbake, men husker du hva som var det første albumet du kjøpte, og hvor du kjøpte du det?

Den första egna musik jag fick var en kassett med Chuck Berry av min farmor från matvarubutiken Ica, ”Guitar Boogie”, och jag försökte plocka ut alla gitarr riff från den kassetten. Den första skiva jag köpte själv var en LP med Kiss. ”Dynasty”. Jag valde den helt baserat på att man såg deras sminkade ansikten tydligast på det omslaget. Köpte den i en skivbutik hemma i Örebro.

Jøss. Hvilken utmerket farmor. Chuck Berry kan gjøre mye nytte for en ung fremadstormende gitarist, og det har han jo også gjort.
OK. Kiss, ja. Vi har vel alle vært der. Alle vi som etterhvert har blitt mer enn gjennomsnittlig opptatt av musikk og rock'n'roll. Maskene var like viktig som musikken, og musikken var tøff og bemasket.
Fra det ene til det andre... Er det sånn at du tipse våre lesere om en låt som gjør deg euforisk, overlykkelig og klar for nærmeste pub, og en låt som gjør at du bare får lyst til å trekke ut alle sikringer og finne sengen?

”I’m Alive” med Johnny Thunder (icke att förväxla med Johnny Thunders från New York Dolls). Blir alltid på kalashumör av den helt vansinniga och övertända sången i den lilla pärla till låt.

”In My Room” med Beach Boys. Vet inte vad det är men jag blir väldigt berörd av det barnsligt enkla i den och vill, just som låten säger, låsa in mig på pojkrummet igen.

[embed]https://youtu.be/SJ_wzLVhJSs[/embed]

[embed]https://youtu.be/jXbFnPyt6EI[/embed]

Aj, aj, aj... Den Johnny Thunder-låta har jeg aldri hørt før. Svarte granskauen for en steintøff låt. Nå fikk jeg også lyst til å vise hele verden at jeg lever. Tror jeg tar en flaske whisky med meg opp på taket, skriker og skråler litt til naturen og dens innhold, mens Mr. Thunder fyller skogen med rock'n'roll. Neida. Joda... OK.

Åh... Den Beach Boys-låta der altså. Den besitter en kraft som kan jage hvem som helst tilbake inn på gutterommet, låse og svelge nøkkelen. Nydelig.
Når vi nå vet dette, hadde det jo vært kjekt å også få en viss peiling på hvilket album du har høyest forventninger til i 2016?

Jag lyssnar mest på gammal musik som jag antingen lyssnat på i 20 år eller så hittar jag ”ny” gammal musik. Det finns så otroligt mycket musik redan som 2016 kommer ha svårt att konkurrera med.

OK. Den så jeg ikke komme, samtidig som jeg lett er enig her. Det er vel egentlig umulig å hamle opp med det som allerede er udødelig musikk. Men vi håper stadig på at det skal skje, og en sjelden gang, gjør det jo også det.
Så. Hvilken musiker/band/artist er nærmest ditt hjerte av det gamle Sverige kan by på i dag?

Jan Johansson.

Kort og kontant, der altså. Det er vel få som kan måle seg med den herren, som dessverre bare rakk å bli 37 år. For en musikant. Total verdensklasse.
Så det store uunngåelige spørsmålet: Hva er din favorittlåt med Tom Waits?

Jag måste erkänna att jag har lite dålig koll på Tom Waits. Det är en sån där som jag tänker att jag måste undersöka lite närmre, men det blir liksom aldrig så. Det jag har hört en del är den där knakiga och brakiga skivan Mule Variations. Jag kan gilla det lite trasiga och skeva. Men det är en balansgång, det kan också kännas lite ansträngt ibland om det blir för uppenbart att ”nu ska det vara konstigt”. Ol’55 är väl en klassiker med honom va?

Au! Hva er du sier, Mathias Lilja? Det vil si. Jeg hører hva du sier, men...
Ja, ja. Jeg kommer aldri til å bli enig i at Tom Waits skaper merkelig musikk for sportens skyld, men jeg forstår hvor du vil, om jeg legger den aller beste viljen til, og det gjør jeg når vi har så fine gjester.
"Ol 55" blir jo heller aldri feil. Låten er kanonisert og det som verre er. Vi håper selvsagt at du finner Tom Waits-koden en dag når du minst venter det, kanskje.
Takk så mye, gode rocker. Det var meget trivelig..

[embed]https://youtu.be/PUFZWeMCNUw[/embed]